Fisken Gunnar

Fisken Gunnar simmade
Till japan ett, tu, tre
Där stranda han på en sandig strand
"Lite hjälp om jag får be!"

Men tiden den förflöt
Å Gunnar bara skrek
Hur fiskar skriker vet jag ej
För hans röst den var så vek

I grevens tid kom en gammal
Man som såg hur Gunnar led
Han tog hans hand vid horisontens rand
"Vill du leva så kom med!"

Men mannen bara ljög
För innan Gunnar visste ordet av
Befann han sig på ett sushifat
Fyfan vad livet sög

Mannen han servera Gunnar
På ett silverfat
Där satt en kvinna med två pinnar
"Han skulle nu bli mat!"

Men kvinnan bara ler
För hon har blivit mätt
Av Gunnar finns nu bara ben
För han var huvudrätt